Jag har länge fascinerats av hur Hernan ( Pampas Delis fantastiske grundare) lyckas hålla sig så smal. Vecka in, vecka ut, året om. Ingenting tycks bita på honom. Trots att han som hårt arbetande entreprenör väldigt sällan har tid med träning. Och trots att Pampas Delis livsstil innebär rätt rejäla intag av Dulce de leche och annat gott. Så vad är hemligheten? Jag har förstått att Dulce de leche faktiskt är en del av förklaringen, hur konstigt det än må låta. Idag tänker jag låta Hernan berätta lite om det här. Och hur han, som argentinare, egentligen ser på svensk matkultur…
O:Efter att precis ha flyttat till Sverige, vilka var dina första intryck av den svenska matkulturen?
H: Jag måste ärligt säga att överlag var mina första intryck mycket bra! Jag älskar verkligen svensk frukost. För att inte tala om fika:) Dessa båda koncept är radikalt annorlunda jämfört med allt jag var van vid sedan innan. Exempelvis, i Argentina äter vi förmodligen mer kött än någon annanstans på planeten. Köttet är så himla saftigt och tallriken överfylls av läckerheter. Därför finns det varken behov eller plats för något annat än sallad. Om ens det. Här, å andra sidan, tycks potatis vara något som ni äter till nästan allt. (O:Gör vi det verkligen?)
En sak som jag inte gillar lika mycket är att ni slänger på massor av sås på kött. Varför gör ni det?:) Köttets kvalitet kommer ju inte riktigt fram då utan dränks nästan i alla såser. Men en annan sak jag verkligen snabbt kom att älska var det fantastiska utbudet på fisk som finns här. Speciellt lax! Det är något som vi definitivt inte har i Argentina.
O:Nu har du levt i Sverige i ungefär 2,5 år. Har du tagit till dig någon/några av våra matvanor och blivit lite försvenskad?
H:Jag har börjat äta rejäla, typiskt svenska frukostar! Vilket har haft stor positiv inverkan på min diet och allmänna hälsa. I Sverige anses frukost vara det viktigaste målet under dagen. Det är mitt intryck åtminstone. Så är det verkligen inte i Argentina. Där består en frukost i regel av en kaka, ett bakverk eller rostat bröd. Om man nu inte skippar den helt.
Sedan har vi det här med fika. Älskar det! Svensk fika är grymt. Tillsammans med argentinsk Dulce de leche är det oslagbart:) Fika ger mig alltid en fantastisk och välbehövlig energikick. På ett sätt jag inte trodde var möjligt faktiskt. Fika har utan tvekan hjälpt mig igenom många tuffa arbetsdagar. Som annars varit betydligt tuffare. Tack Sverige för fika!
O: Vilka svenska matvanor framstår som mest spännande och konstiga för dig?
Återigen – fika och frukost. Det är det häftigaste ni har i mina ögon. Fika var det andra ordet jag lärde mig på svenska:) Smörgåsbord och traditionellt svenskt julbord är två andra koncept som är riktigt exotiska och fina matupplevelser.
Men jag ser en del konstiga vanor också. Som det här med lösgodis, till exempel. Jag har träffat många svenskar som är väldigt måna om att ha en hälsosam och balanserad diet. Under veckan, då alltså. Sedan kommer helgen och jag ser samma människor vräka i sig mängder av lösgodis! Med 90% socker, resten tillsatser och konserveringsmedel. Obegripligt! För att inte nämna er förkärlek för snacks och läsk:) Och så använder ni väldigt mycket sås. Till allt möjligt och omöjligt. Bearnaisesås på Pizza? Mamma Mia!
O: Jag vet att Dulce de leche var något som du saknade väldigt mycket från Argentina. Det är ju en av anledningarna till att Pampas Deli grundades. Vad saknar du mer från Argentina? Och när du är i ditt hemland, finns det något du saknar från Sverige?
Mmm…en del faktiskt. Framförallt argentinsk Asado. Dvs massor av grillat där allting från kon används, i princip. En fantastisk social tillställning, dessutom. Jag saknar riktigt fina Malbecviner och empanadas. Även , i Sverige, mer okända läckerheter som: sötpotatis och membrillo med ost från Mar del Plata, pastelitos de dulce de leche batata y membrillo. Och dulce de leche-koner doppade i choklad. Det saknar jag mycket!
När jag är i Argentina saknar jag det stora utbudet av grovt bröd som finns i Sverige. Även lax och sill! Och det svenska lugnet då Buenos Aires är en väldigt bullrig koloss till stad på över 20 miljoner invånare:)
O: Som den hårt arbetande entreprenör du är så finns det väldigt begränsad tid till träning och fysisk aktivitet. Men du lyckas ändå hålla dig fit! Hur mycket kan du tacka Dulce de leche för det?:) Finns det några andra hemligheter att avslöja?
Jag får tacka mina föräldrar som tidigt lärde mig att hålla mig borta från godis. Istället fick jag lära mig att göra pannkakor, våfflor och andra desserter under helgerna. Givetvis med Dulce de leche. Det var ett mycket fint sätt att umgås med familjen. Att baka och laga mat tillsammans och äta sötsaker som var betydligt nyttigare än det mesta som mina kompisar stoppade i sig. Men det handlade mest om att ha roligt tillsammans. Det är mycket därför som Pampas Delis motto är ” Small things in life matter ”. Dessutom, pappa och jag brukade äta Dulce de leche tillsammans i köket. Direkt ur burken. En väldigt fin ritual som jag vill uppleva tillsammans med Marco när han blivit lite äldre. Ja, något som kanske bilderna avslöjar:)
Min hemlighet är annars en balanserad diet, som bland annat innebär att hålla mig borta från det allra sötaste och fetaste. Exempelvis älskar jag Dulce de leche på smörgås. Jag ser det som en mer hälsosam variant av marmelad, då vår Dulce de leche bara innehåller 16% tillsatt socker och hela 77% mjölk. Att jämföra med många alternativa produkter som innehåller hela 40-50% socker. Ibland till och med mer. Jag håller mig borta från allt sånt och fokuserar på hemmagjorda bakverk, desserter, glass och liknande. Och där finns Dulce de leche oftast med på ett hörn!
Jag vill alltså tydliggöra att jag pratar om argentinsk Dulce de leche. Exempelvis vår, som bara innehåller 16% tillsatt socker. Andra varianter av Dulce de leche och liknande produkter har betydligt högre sockerhalt. Min ”diet” skulle aldrig fungera om jag använde någon av dessa, det vill jag lova. Då skulle jag förmodligen ha liknande kroppshydda som Maradona 
O: En ny ”diet” är härmed myntad: LCHAD – Low Candy High Argentinian Dulce!
Är det någon som känner igen sig i Hernans berättelse? Vad saknar ni från hemlandet? Eller från Sverige när ni är bortresta?